Makt och Språk

Makt och Språk

Annalisa Spinelli

Redaktionen av “Radici” berikar sig gradvis med nya resurser från olika kulturer. Därför är det inte ovanligt att redaktionen skriver och talar engelska (naturligtvis) utan också franska, ibland arabiska, samt italienska. Det var just alla dessa språks närvaro -som för mig har numera blivit en vanesak- som inspirerade mig nuvarande artikeln. Vilket är förhållandet mellan språk och makt? Hur kan ett språk påverka makten, eller kan makten bestämmas av språket eller, rättare sagt, av ett språk? Nedan berättar jag om min erfarenhet, genom kontakten med olika språk och delar mina observationer.

Språket har alltid ansetts vara en form av makt.

Språket är grundläggande och man kan säga att det bestämmer situationer med stark makt. Vissa språk är mer “kraftfulla” än andra, eftersom de används av de flesta, som t.ex. engelska. Globaliseringen, åtminstone före pandemin, gjorde att människorna reste oerhört mycket mellan dom olika länderna. De fick allt mer kontakt med varandra och för att kunna kommunicera med varandra använde oftast ett språk som inte var deras eget, dvs engelska. Engelska är så kraftfullt att, även om en person talar flera andra språk, kommer det att fortsätta råda och ”paradoxalt nog kommer den enspråkiga deltagaren att ha de bästa uttrycks möjligheterna, eftersom det är hans språk som används”. (Östen Dahl, Power går till de som kan språket, Språk tidningen 8/2018).

Det finns andra språk som har minst lika kraftfulla som engelska. Ibland brukar min man och jag sköja och diskutera språk och deras makt. Vi kom till slutsatsen att, om det Romerska riket hade varat längre, så skulle idag latin blivit ett internationellt språk i stället för engelska.

Finns det situationer där man inte anser sig “ha makten” på grund av brist på språkkunskaper?


Allt vi gör är relaterat till språket. När du berättar något är det viktigt att få lyssnarens uppmärksamhet och detta görs genom att skapa intresse för det man säger. Intresset uppstår inte per automatik, utan det måste byggas upp med rätt argument och ett korrekt ordval. Ibland kan det ta tid att nå en god kunskapsnivå samt ett brett ordförråd. Det viktigaste är att inte missta bristen på språkkunskaper för något annat, som  till exempel brist på kognitiva förmågor. Precis som motsatsen också är sant, det vill säga, man ska inte tro att bara för att en person talar ett annat språk än sitt modersmål är hon nödvändigtvis också extra begåvad eller överintelligent. Man ska alltid utvärdera från fall till fall och ge människorna möjligheten att uttrycka sig, samt försöka förstå begreppen även om man väljer att använda enklare ord.

Min personliga erfarenhet

Vad gäller min erfarenhet och dom språk jag talar, måste jag dra en liten skillnad mellan före och efter min flytt från Italien.
När jag bodde i Italien pratade jag alltid italienska med familj och vänner. Ibland använde jag dialekten (napolitanska) bara för att understryka något extra roligt eller  ovanligt, eftersom på napolitanska kan man uttrycka saker på ett unikt sätt och med en speciell betoning. 

Under mitt tidigare yrkesliv använde jag bara italienska, dock på en mer tekniskt nivå, med många juridiska termer (eftersom jag jobbade som advokat).

Sedan jag lämnade Italien (det är över tolv år nu) har jag alltid pratat italienska hemma, eftersom min man också är italienare (nyligen har jag börjat säga några uttryck på napolitanska för att lära min son). Med mina vänner pratar jag idag italienska eller engelska och mer sällan svenska. På jobbet (jag undervisar italienska som modersmål i grundskolan) talar jag italienska och svenska, sällan engelska. Självklart anpassar jag språket beroende på nationaliteten hos de människor jag kommer i kontakt med och numera använder jag dagligen tre olika språk.


Innan jag lämnade Italien, förutom några väldigt sällsynta fall i tonåren, hade jag nästan aldrig hamnat i situationer där jag hade problem på grund av språket. Tvärt om, mina lärare pekade ofta ut mig som ett exempel på hur bra jag var på att skriva och uttrycka mig på italienska och jag fick ofta läsa högt mina uppsatser inför hela klassen. De första problem kom när jag och min familj flyttade till Finland. Då blev jag för den första gången medveten om mina språkbrister och till en början var detta för mig en stor sorg. Att inte kunna kommunicera var för mig som att inte kunna andas. Jag försökte dock inte låta mig avskräcka av det, utan började jag läsa finska från grunden samtidigt som jag studerade engelska. Så två språk samtidigt!

I början visades kommunikationssvårigheter särskilt under vissa praktiska situationer: till exempel när jag skulle träffa en läkare eller i skolan när jag skulle prata med min sons lärare. Dessutom var det svårt att få nya vänner. Lyckligtvis gav jag inte upp. Så småningom lyckades jag bygga relationer och hittade ett jobb där jag kan ha nytta av både engelska och svenska, särskilt eftersom jag bor i Sverige. Detta betyder inte att jag talar svenska som modersmål. Vägen dit är fortfarande lång, men jag är fast besluten att fullfölja den!

Potere e Lingua

Traduzione a cura di Annalisa Spinelli

La redazione di “Radici” si sta arricchendo man mano di nuove intelligenze che fanno parte di varie culture. Così non è inusuale che in redazione si scriva e si parli inglese ( naturalmente) ma anche francese ( a volte arabo) oltre che italiano.

E la presenza di tutte queste lingue, che per me ormai è un’abitudine, e con un altro articolo vi spiegherò il perché, mi ha ispirato quello attuale.

Che relazione esiste tra linguaggio e potere? In che modo una lingua può influenzare il potere ovvero il potere può essere determinato dalla lingua o meglio da una lingua?

Di seguito vi racconto la mia esperienza a contatto con diverse lingue e alcune mie osservazioni.

Potere e linguaggio

La lingua è sempre stata considerata una forma di potere.

Il linguaggio è fondamentale e direi che determina situazioni di forte potere. E ci sono alcune lingue che sono più ” potenti” perché sono usate da tutti come  ad esempio può essere l’inglese. A causa della globalizzazione e dei continui movimenti, almeno prima della pandemia, persone di diversi paesi viaggiavano molto e si mettevano sempre più in contatto tra loro e come occasione di comunicazione usavano (e usano ancora) una lingua diversa dalla loro, che per convenzione generale  è l’inglese.

Questa lingua ad esempio è talmente potente che anche se una persona parla molte lingue, l’inglese continuerà a prevalere e << paradossalmente sarà il partecipante monolingue ad avere le migliori possibilità espressive, perché è la sua lingua che si usa >>. (Östen Dahl, Il potere va a chi conosce la lingua, Språk tidningen 8/2018).

A volte quando scherzo  con mio marito  e parliamo delle lingue e del loro potere, ci diciamo che se l’Impero Romano fosse durato di più, oggi come lingua internazionale ci saremmo potuti trovare il latino e non l’inglese.

Ma esistono situazioni in cui non si “ha il potere” per mancanza di competenze linguistiche?

Tutto è legato alla lingua.

Quando  si dice o si parla di qualcosa, è importante attirare l’attenzione dell’ascoltatore e questo viene fatto quando crei interesse per ciò che stai dicendo. Ma l’interesse non è automatico, deve essere costruito con gli argomenti giusti, l’uso corretto delle parole. A volte ci vuole tempo per ottenere un buon livello di conoscenza e la cosa fondamentale è non scambiare la mancanza di abilità linguistiche per qualcos’altro, ad esempio per deficit cognitivo. Così come è vero anche il contrario cioè non dare per scontato che chi parla bene una lingua  diversa dalla propria madrelingua abbia necessariamente anche abilità cognitive. Insomma bisogna valutare caso per caso e dare sempre la possibilità di espressione alle persone, cercando di capire i concetti anche dietro alla scelta di parole più semplici.

La mia personale esperienza

Per quanto riguarda la mia esperienza e la lingua che uso nel parlare devo fare una piccola differenza tra prima e dopo la mia partenza dall’Italia.

Prima: nella vita di tutti i giorni con la famiglia e gli amici ho sempre parlato in italiano, raramente il napoletano se non per sottolineare qualcosa di divertente o strano perché il napoletano ha la capacità più dell’italiano di descrivere le cose in un modo unico e particolare  e con più enfasi. Durante la mia vita lavorativa ho sempre usato solo l’italiano ma più aulico e più tecnico usando molti termini legali (perché lavoravo come avvocato).

Dopo: da quando ho lasciato l’Italia (ormai da più di dodici anni), nella mia vita familiare uso sempre l’italiano perché anche mio marito è italiano (ultimamente  devo dire anche alcune espressioni di napoletano per insegnarlo a mio figlio), con i miei amici uso l’italiano o l’inglese e raramente lo svedese. Nel mio lavoro (insegno italiano come madrelingua) l’italiano e  lo svedese, raramente l’inglese. Ovviamente la mia lingua cambia a seconda della nazionalità delle persone con cui vengo in contatto.

Prima di lasciare l’Italia, (tranne rarissime volte da adolescente), non mi sono mai trovata in situazioni in cui ho avuto problemi a causa di mancanza di competenze linguistiche, al contrario, i miei insegnanti non raramente mi prendevano ad  esempio  per i miei compagni di come scrivevo e mi esprimevo in italiano, facendomi leggere i miei componimenti ad alta voce.

I problemi sono arrivati quando insieme con  la mia famiglia ci siamo trasferiti in Finlandia, dove si è verificata la prima consapevolezza della mancanza delle mie competenze linguistiche. All’inizio ne ho sofferto molto. Non riuscire a comunicare per me è stato come togliermi l’aria per respirare, ma  ho cercato di  non scoraggiarmi e di imparare il finlandese da zero e studiare di nuovo l’inglese. Quindi due lingue insieme. All’inizio il problema era comunicare soprattutto durante alcuni determinati momenti della vita: ad esempio quando andavo dal medico perché mi sentivo male oppure quando andavo a scuola di mio figlio per parlare con il suo insegnante.

Ma anche per poter fare nuove amicizie. Per fortuna non mi sono arresa. E lentamente sono riuscita a costruire relazioni e trovare un lavoro sia con l’inglese che con lo svedese, soprattutto da quando vivo in Svezia. Questo non significa che parlo lo svedese come l’italiano, anzi! La strada è ancora lunga ma sono decisa a seguirla.

* Ringrazio Claudia Canessa Carlsson per aver rivisto il mio testo in svedese.

Annalisa Spinelli corrispondente Progetto Radici, Stoccolma

Redazione

Redazione

Lascia un commento

Il tuo indirizzo email non sarà pubblicato. I campi obbligatori sono contrassegnati *

%d blogger hanno fatto clic su Mi Piace per questo: